PRRS i praktiken - intryck från Italien

Under hösten gästade jag och min kollega Rebecka Westin en veterinär verksam i norra Italien. Vi följde med honom ut på gårdsbesök under fyra dagars tid och besökte flera olika besättningar typiska för Italien. Vi fick bland annat se exempel på sjukdomar vi inte har i Sverige och på vad de kan orsaka för bekymmer. 

Ett av dessa besök tog oss till en vingård i Toscana som även bedrev grisproduktion. Gården hade cirka 350 suggor i produktion och bestod av två grisningsavdelningar med 25 platser per avdelning samt separata hus för betäckning, sinsuggor och tillväxtgrisar.

Vi besökte denna besättning med anledning av ett akut utbrott av PRRS. Eftersom gården aldrig haft PRRS tidigare, saknade djuren helt immunskydd mot viruset varvid följderna blev dramatiska! Vid besöket hade man haft smittan på gården under drygt en månad. 
 

Konsekvenser på gården

I den aktuella besättningen hade man grisning och därmed avvänjning varje vecka. PRRS hade först märkts av som lunginflammation och plötsliga dödsfall hos tillväxtgrisar i storleken 40-50 kilo, för att sedan visa sig hos suggor och nyfödda. Vid besöket visade nygrisade suggor inga tydliga symtom men totalt antal födda hade sjunkit från cirka tolv stycken per sugga till sju stycken levande­födda per sugga. 

I grisningsavdelningarna stod suggor som fött små kullar, suggor som kastat sent i dräktigheten samt suggor vars kultingar var mycket svaga och sjuka med hög feber. Vid senaste avvänjningen avvande man endast 20 stycken av 190 levandefödda smågrisar.  

Bland tillväxtgrisarna där smittan först märkts, hade man fått behandla ett stort antal grisar och tillväxten var kraftigt eftersatt. Vi såg många grisar som svarat dåligt på antibiotikabehandling och som behövde avlivas. Ett större antal tillväxt­grisar hade redan strukit med.
 

Öppnar för andra smittor

PRRS-virus angriper olika immunceller i kroppen och orsakar därmed ett nedsatt immunförsvar. Därför blir grisarna som drabbats av viruset lätt sjuka även av andra bakterier eller virus som finns i besättningen. Detta medför stora förluster då både antalet djur som måste antibiotikabehandlas och antalet djur som dör ökar markant vid ett akut utbrott. 

Medan man har en pågående virusspridning av PRRS fun­gerar varken vaccination mot Mycoplasma hyopneumoniae (som orsakar SEP) eller circovirus (som orsakar PMWS). Detta leder till att man ser ett ökat antal grisar som blir sjuka till följd av Mycoplasma hyopneumoniae och därmed en ökning av andra sjukdomar, i framförallt lungorna, då Mycoplasma hyopneumoniae fungerar som en så kallad dörr­öppnare för andra infektionsämnen. Den dåliga effekten av vaccination mot circovirus leder ofta till att en stor andel grisar får PMWS i besättningar med PRRS.

Besättningsveterinären förväntade sig att det skulle ta cirka fyra månader för smittan att ha hunnit igenom alla omgångar och för att man skulle ha hunnit nå ett så kallat PRRS-stabilt läge. Med ett PRRS-stabilt läge menas att man går från ett läge med okontrollerad spridning av viruset i besättningen till ett läge där viruset har gått igenom hela besättningen, vilket innebär att alla suggor har uppnått en immunitet mot PRRS-viruset. 

Spridning av PRRS-virus

När en gris infekteras med PRRS kommer viruset att finnas i blodet, detta kallas viremi.  En gris med viremi smittar snabbt andra grisar då viruset utsöndras både i saliv, näsflöde, urin och sperma. Det kan räcka med endast tio viruspartiklar för att smitta en gris. 

Första gången en gris smittas av PRRS tar det minst 14 dagar innan ett bra immunskydd mot sjukdomen har uppnåtts. Under hela eller delar av denna tid kommer grisen ha viremi och därmed kunna smitta andra grisar. När grisen bildat antikroppar mot PRRS neutraliserar dessa PRRS-viruset till viss del och risken för att föra smitta vidare minskar.  

I besättningar med mycket täta grisningsintervall är det extra svårt att bekämpa akuta utbrott av PRRS då det hela tiden avvänjs eller föds nya smågrisar som är känsliga för smitta innan de drabbade individerna i föregående omgång slutat att sprida viruset. Virus flyttas lätt mellan avdelningar via luften eller med skor, kläder och redskap. På den aktuella gården diskuterade man därför att övergå från en till tre-veckors intervall mellan grisningarna så att smittan i en drabbad BB-avdelning skulle hinna lägga sig innan nästa omgång grisade.  

Ökad produktivitet trots PRRS

Besättningsveterinären såg en möjlighet för gården att dra nytta av den uppkomna situationen med PRRS-smitta i denna naiva besättning. Eftersom gården var stängd med egen rekrytering hade man inte förnyat det genetiska materialet i särskilt snabb takt med en eftersatt produktivitet som följd. Till exempel låg totalt antal födda på tolv per sugga och grisning. Det är svårt köpa in ny genetik om man är en PPRS-fri besättning i ett land där nästan alla grisbesättningar är PRRS- smittade. Nu passade man på att köpa in gyltor.

Hur blev gården smittad?

Generellt anses inköp av infekterade grisar, användning av virusinfekterad sperma, eller smittspridning via luft från omgivande gårdar vara de främsta källorna för introduktion av PRRS till en tidigare fri besättning i PRRS-drabbade områden. Men viruset kan också spridas genom personal eller besökare om hygienrutinerna är undermåliga. Förmannen på gården hade två teorier om hur besättningen blivit smittad.

Den första teorin rörde smitta från vildsvin som kommit i kontakt med suggor. Gården hade ett stall som låg avskilt från de andra stallen beläget en bit bort. Här hade man sinsuggor som gick i en slags lösdrift. Dessa suggor kunde genom metallgrindar komma i kontakt med vildsvin som fanns i området. Man hade under de senaste månaderna observerat vildsvin som rörde sig nära stallet. Man hade även observerat flera aborter hos suggorna men inte tagit prov för PRRS på dessa.

Den andra teorin rörde transporter. Man hade länge anlitat samma djurtransportföretag med samma djurtransportör. Denna djurtransportör hade bytts ut mot en annan person som visade sig inte följa den sedan tidigare uppgjorda rutinen med att djurtransportbilen skulle vara tom och ren då den kom till gården och inte heller rutinerna för hur man arbetade vid själva utlastningen. PRRS är väl utbrett i Italien varför transport av PRRS-smittade djur sker regelbundet. Under rätt förhållanden kan viruset överleva flera dagar i miljön, varför en smutsig transportbil utgör en hög riskfaktor för smittspridning. 

Det går inte att bevisa vilket som verkligen var smittvägen men det troligaste är djurtransporten. 

Stort tack till Claudio Mazzoni som var en fantastisk guide i Italiens grisvärld!
 

Kaisa Ryytty Sylvén
Gård & Djurhälsan
Rebecka Westin
SLU & Gård & Djurhälsan