Publicerad 2019-10-14
Magdalena Jacobson är professor vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Enheten för gris- och fjäderfäsjukdomar, Sveriges lantbruksuniversitet. Foto: SLU

Funderar du på transponder - tänk efter före!

Tänk dig följande situation: Du har varit ute en kväll på något trevligt evenemang och kvällen har blivit sen. På vägen hem blir du hungrig och svänger förbi ett hamburgerställe. Du går in, får din hamburgare och slår dig ner vid ett bord. Du är ensam i lokalen. Plötsligt kommer det in tre storvuxna män i skinnjacka, med rakade huvuden och mängder med tatueringar. De går fram till dig där du sitter. ”Det där ser gott ut. Du bjuder väl?” säger en av männen och tar din hamburgertallrik.

Vad gör du? Min gissning är att du förmodligen reser dig och går därifrån, hungrig.

Det här kan våra sinsuggor drabbas av när de skall äta. I Sverige var mjölkkobesättningarna först ut med transponderutfodring och flera grisbesättningar provade ett liknande system under 1990-talet, men det blev aldrig någon ”hit”. Sinsuggorna försågs med ett halsband med en transponder, men eftersom grisar har ett starkt undersökande beteende, var det inte helt ovanligt att transpondrarna slets loss. Ett ännu större problem var grisarnas rangbeteende.
Gamla, ranghöga suggor stod ”på lur” vid ätstationerna, jagade bort de ranglåga suggorna och stal deras mat.

Kliniskt märktes problemet i form av ojämn tillväxt hos suggorna, stress, omlöp/kastningar och förekomst av vulvabitningar. Såriga och skadade vulvor är något som vi inte är vana vid i Sverige, sällsynt kan det ses i samband med förlossningsskador men generellt är det ett ovanligt ”fynd”. Däremot börjar det dyka upp rapporter om vulvabitning från andra länder. Undertecknad deltog för några år sedan i ett danskt forskningsprojekt där vi tillbringade mycket tid i en av deras besättningar. Jag noterade att cirka en tredjedel av suggorna hade skador i vulvan, både färska och avläkta, och passade på att fråga besättningsveterinären om han upplevde detta som ett problem.

Han tittade förvånat på mig och svarade: ”Nej, det tycker jag inte”. Gränserna för vad vi uppfattar som normalt har ju en tendens att flyttas, och det skulle ju i sämsta fall kunna betyda, att veterinären var så van vid dessa skador, att han inte längre lade märke till dem.

Som bekant håller ju övriga Europa på att släppa loss sina suggor. Vid vår europeiska konferens för grisveterinärer har flera veterinärer rapporterat om skador, där man angett rangslagsmål och/eller hunger på grund av felaktigt fungerande transpondersystem, som den troliga orsaken. Från Holland rapporteras om en besättning, där sinsuggorna diade på varandra och skadade varandra så svårt, att 72 procent av suggorna hade minst en icke-fungerande spene, och 21 procent hade fem eller fler icke-fungerande spenar. Två procent av suggorna hade tio icke-fungerande spenar. Vidare hade 36 procent av suggorna vulvaskador, medan 44 procent i stort sett saknade vulva. Designen av stallet framgår av skissen.

En annan rapport beskriver, hur drygt 20 procent av de dräktiga gyltorna löpte om i mitten av dräktigheten. Analys av data från utfodringsstationen visade, att 80 procent av gyltorna lämnade det mesta av fodret. Orsaken visade sig vara, att de dräktiga gyltorna inte tränats att äta i ätstationen utan bara passerade rakt igenom denna, när de flyttades in i en lösdrift med äldre sinsuggor.

De här problemen är ju inte primärt kopplat till transponderutfodringen som sådan, utan beror på olämpligt utformade eller belägna ätstationer. Det är inte självklart att ett tekniskt väl fungerande system kan fungera optimalt om man inte tar hänsyn till djurens naturliga beteende. Alltså måste du själv fundera på var ätstationerna skall vara belägna och hur de skall utformas, så att dina gyltor, förstagrisare och andra ranglåga individer kan känna sig trygga vid ätstationen och ges möjlighet att äta sin portion i lugn och ro! Det är betydligt bättre att fundera igenom detta ordentligt innan ätstationerna har hunnit bli installerade. Alltså - tänk efter före!
 

Principskiss över ett holländskt stall som inte fungerar optimalt. Illustration: Manon Houben


Magdalena Jacobson
SLU