Publicerad 2019-09-18
Lena är en crazypiglady som arbetar på familjens gård med slaktgrisuppfödning och växtodling i Dalsland. Lena är även mamma till två barn på två respektive fem år. Hon har tre hästar, två förtroendeuppdrag och tycker att jämställdhet är en intressant fråga.
Foto: Emma Sonesson

Alla är vi barn i början

Krönika: För några dagar sedan, när jag stod och sköljde boxväggar, så slogs jag av tanken att jag med årens lopp fått in en betydligt bättre snits på det här med högtryckstvätten och slaktsvinsboxarna. Sen mindes jag första gången jag skulle lasta slaktsvin. Där kom jag, tänkte förmodligen att ”lasta grisar - hur svårt kan det vara”.

Vi kan väl säga som så…det gick inte särskilt bra! Jag var van vid att lasta ungnöt, ganska stora, lite lagom envisa, men med en bra drivgång eller en hink med mat så gick dom ofta att lura framåt. Nu skulle jag lära mig konsten att plocka ut enstaka, drygt knähöga och förhållandevis snabba djur, samtidigt som jag försökte hålla ordning på en skiva och öppna en grind utan att det slank med någon som inte skulle ut. Därefter upprepades proceduren och till slut hade jag rätt antal och framför allt rätt djur, med mig ut mot chauffören.

Sen kom nästa lilla detalj; att hålla fart på hela gruppen med djur framför mig så att den gick framåt utan att någon vände tillbaka. Det gick väl sådär det också. Grisarna stannade, någon vände om och när jag då skulle ta fram den så försvann någon annan. Ni förstår säkert…

När alla djuren var på bilen och lämnade gården sade bonden ”så illa var det inte, det går bättre nästa gång”. Jag fick ha en ”första gång”. Jag fick göra fel. Det var okej att det tog tid. Gången efter gick det bättre och nuförtiden går det av bara farten. Med åren har jag fått lära mig att vara den som backar ett steg och låter någon annan få ha sin första gång. Jag har fått titta på och har försökt lämna något klokt råd eller bara vara allmänt uppmuntrande.

Jag tror det är så otroligt viktigt. Känslan av att man får göra fel. Får man göra fel så blir det lättare att motivera sig till ett försök som i de allra flesta fall blir rätt eller bra. Vet man att det kommer en hejdundrande utskällning - då vill man inte ens försöka. I alla fall inte jag. Men visst har man ändå ett ansvar att ta till sig av de instruktioner som förhoppningsvis delas ut före, det håller inte att ignorera dessa och försöka komma undan med ett litet ”oj då”.  

Om den som instruerar är tydlig och den som tar emot instruktionen är bekväm med att fråga tills denne känner sig helt säker, då kanske alla kan vara hyfsat bekväma när det blir ett litet fel första gången. Förväntar man sig att det inte ska uppstå några fel, ja då får man göra det själv eller leta lite bland de dammiga minnena om sin egen känsla när man utförde något för första gången och det kanske inte riktigt blev som det skulle.

Lena Larsson